Frustration
Jag hoppas och antar att det finns fler än jag som är oerhört frustrerade med den politik som förs idag, jag har på diverse olika sätt försökt få utlopp för denna frustration men jag känner inte att jag når ut.... Detta är ytterligare ett försök att nå några fler med vad jag tycker är sunda funderingar över var socialdemokratin och detta land är på väg.
I denna blogg så kommer läsaren inte att bli förd bakom ljuset genom att dölja det politiska budskapet bakom några blonda MUF-funderingar, jag kommer inte heller att dölja att jag tror på socialdemokratin, jag tror dock inte på den socialdemokrati som vi har sett från och med Göran Persson.
Den socialdemokrati som jag tror på anser jag försvann eller åtminstone tappade en ledstjärna i samband med mordet på Anna Lindh.
Den socialdemokrati jag tror på var den som Olof Palme företrädde.
Den socialdemokrati som jag tror på handlar om att tro på ett ideal, en ideologi, där solidaritet, allas lika rättigheter, ett stort social skyddsnät och folkhemmet inte bara är en dröm utan något fysiskt att sträva efter. Detta trodde Anna Lindh på, detta trodde Olof Palme på och detta trodde Per Albin Hansson på.
Det vi ser idag är en nedmontering av det som socialdemokratin byggt upp under decennier och som vi tillsammans byggt upp, det arbetarrörelsen byggt upp. Och det enda vi gör idag är att stillatigande se på när detta görs.
Det är i detta mycket av min frustration ligger... Lösningen för de röd-gröna och i synnerhet för socialdemokraterna är inte att gå mer in mot mitten. Det vi, folket, vill ha är ett klart och tydligt budskap, något att tro på.
Rätt politik för Sverige är inte att privatisera allt, rätt politik för Sverige är inte att minska anställningstryggheten och det sociala skyddsnätet och rätt politik är inte att tro på att den "fria marknaden" löser problemen och att de av oss svenskar som är sjuka eller av någon annan anledning inte kan jobba är lata. Den övertro som fanns på den "fria marknaden" var det som ledde oss in i finanskrisen.
Rätt politik för Sverige är en politik som bevarar och framför allt förbättrar det som redan är bra, t.ex. det sociala skyddsnätet, sjukvården och skapar nya möjligheter för arbete för alla unga som idag står utanför arbetsmarknaden. Vi ska ha starka fackföreningar, utan fackföreningar så utelämnas arbetstagaren till företagens nåd, utan fackföreningarna så går vi tillbaka 100 år i samhällets utveckling. Rätt politik för Sverige är att se till våra gamla får ett bra liv under sin pension, inte behöva jobba till man är 70 som det är på förslag från borgerligt håll. Vill man jobba längre ska vi ha den rättigheten, men det ska inte vara en skyldighet.
Rätt politik för Sverige är enligt mig en klassisk socialdemokratisk ideologi, den liberalism som idag har fått koppla greppet om detta lands hals och sakta håller på att strypa ihjäl det är inte något som gynnar oss på en längre sikt. Att försöka skattesänka oss ur finanskrisen är ungefär som att försöka lyfta sig själv ur hinken genom att slita i handtaget.
Jag brukar höra ibland att de stora ideologiernas tid är förbi... Det är det dummaste jag hört, inom högerrörelsen så strömmar nyliberalismen utan dess like. Det som behövs för vänsterrörelsen är en nytändning, till denna nytändning behövs det bränsle och det bränslet är en ideologi. En ideologi är inte något negativt, en ideologi är i själva verket den ledstjärna som partier utformar sin politik utefter. En enkel jämförelse är att du skriver inte en affärsplan utan att ha en affärsidé först, du orienterar inte utan att ha ett mål på kartan.
Finns ingen ideologi så finns det heller inget mål, ingen strävan eller engagemang som driver politiken. Tiden för de stora ideologierna är inte slut!
Socialdemokratin som idé och ideal är fortfarande något som är oerhört eftersträvansvärt, vem vill inte eftersträva ett samhälle med minskade klyftor, där solidaritet genomsyrar samhället, det sociala skyddsnätet är starkt, tilltron till varandra är stor...ett samhälle där människor tar om hand om varandra?
Vem, som sagt, vill inte eftersträva detta? Jag vill gärna tro att alla vill detta, ändå så ser vi idag att de borgerliga för en politik som ger det motsatta. Vi har idag ett stort utanförskap, hela ungdomsgenerationer som går förlorade i arbetslöshet, nyinvandrade svenskar som inte får arbete trots hög utbildning eller på grund av ett utländst klingande namn, våra gamla tynar bort på grund av att äldrevården inte har prioritet. Anställningstryggheten nedmonteras, fackföreningarna försvagas, det sociala skyddsnätet försvagas... Listan skulle kunna göras lång på vad den borgerliga regeringens politik leder till.
Ändå så låter vi det fortgå... Vi, det svenska folket, måste börja ställa krav på våra politiker. Vi kan inte längre stillatigande se på när detta händer. Jag tror på det röd-gröna alternativet som det bättre av våra två enda alternativ däremot är det inte det jag vill se i längden.
Jag vill se en nytändning inom socialdemokratin och till det behövs det politiker som tror på det budskap som de talar om, det socialdemokratiska budskapet. Vi behöver en ny Anna Lindh, en ny Per Albin Hansson eller en ny Olof Palme.
Jag kan också säga det vi inte behöver, vi behöver inte fler "plantskole-politiker". Med detta avser jag politiker som skolats inom ungdomsförbanden och som aldrig behövt ta ett jobb, aldrig behövt klara sig själv, aldrig behövt göra ett enda handtag i hela sitt liv. Dessa politiker anser jag vara en grund till att ideologin urvattnats och tappats bort efter vägen, dessa politiker har ingen verklighetsförankring men ska ändå representera oss och våra åsikter men har förmodligen ingen förståelse för hur det är att leva som student, arbetslös, förskollärare, sjuksköterska m.m.
Till nästa gång, mvh Nils Johansson!
Jag stammar från arbetarfamilj, läser på universitet och försöker göra någon skillnad och är utled på att bara höra
oväsentligheter som matas till oss i bloggar alá blondinbella, tv, tidningar... "Bröd och skådespel åt folket" funkar inte längre, vi måste lyfta vår blick och börja engagera oss i vad som händer i samhället. Det är vi och inga andra som i slutändan formar vår framtid och vårt samhälle.
